Efter nästan en månad av peppning, inköp av prylar, provpackning av väskor och inläsning på vindskyddsplatser och tillgängliga dricksvattenkällor var det äntligen dags för Sörmlandsleds-experiment två: cykla tre dagar, bo i skogen. Sova i vindskydd, ta med mat och vatten, plocka bär om maten inte räcker.
Into the wild!
Oftast kör vi ju i vår enkla utflyktscyklarvärld en kombination av Sörmlandsledsetapper som landar på ca 3,5-4 mil. Det kan ta en halvdag eller 3-4 timmar, beroende på hur många man är, hur mycket man stannar och pratar, hur fort man kör och hur mycket mekanikproblem man får. För många år sedan kändes de här turerna verkligen som små äventyr, men det börjar kännas alltmer hanterbart så nu tyckte Bo det var dags att vi provade att köra en dubbel. 8,2 mil. Björkhagen till Östertälje, etapperna 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8. Lunchpaus i Handen och sedan ut i vildmarken igen. Såhär i slutet på juni är ju tillgången på solljus och torrt underlag verkligen god, så förutsättningarna blir inte bättre.
Efter två mastodontiskt vackra dagar hade vi en sista fin-tur sparad till lördagen när även Patrik och Linda skulle ha tid för cykling - Blanktjärnsrundan. Egil dök upp med den odödliga blåbussen så det var bara att lassa in alla som ville med.
Ibland känner man att man är mitt i något man länge har velat göra. Det kan vara en intensiv lyckokänsla. Kanske kan man inte stoppa leendet som går från öra till öra, kanske ryser man så kläderna reser sig från kroppen. Kanske vill man nysa av lycka. Det är en lyxig känsla.
Patrik hade över helgen lämnat de Jämtländska skogarna och bergen för att hälsa på i storstan. Så då såg han till att det blev en riktigt fin representationsutflykt på Södertörn när han var här. Tolv starka tisdagsturscyklister gav sig ut på ännu ganska torra stigar, ihopsydda av Tobias, Aron, Johnny och kanske några fler stigfinnare var inblandade också.
Eftersom det inte passade så bra med heldags-Sörmlandsled i helgen så ville jag beta av den på fredagens arbetsdag. Att köra Sörmlandsled en vardag har ett litet logistiskt problem; man får inte åka tåg med cykel mellan 06 och 09, eller mellan 15 och 18. Så om man vill åka tåg både ut och hem måste man börja helt fantastiskt tidigt, eller komma hem ganska sent. Ingetdera passade. Så då blev det Hellas-Handen och hinna fram i god tid före klockan 15.
Alla jag frågade om sällskap hade dessutom återgått till jobbet redan, så jag fick köra ensam.
Man hoppades lite naivt att efter ett slut på arbetsveckan med en hel del sol och plusgrader kunde det vara nästan lika snöfritt i skogen som det var i civilisationen.
Egentligen vet vi ju alla att det inte alls är så det fungerar. Men vi gav oss på en Sörmlandsledsdag ändå.
Der Sörmland ruft! Ja så förhöll det sig i hjärtat hos många av cykelvännerna i september. En för somliga tidig söndagsmorgon drog vi iväg hela 9 personer till perrongen i Södertälje för att tillbringa en vacker höstdag i sörmländska tallskogar.
Ibland blir det inte som man tänkt sig.
Ibland gör man fel. Oftast gör det inte så mycket.
Ibland blir det konsekvenser även av små misstag.
Vi tog en sväng utan någon vidare plan. Det blev lite Vuelta del Barrio där Bo fick guida i sin hood kring Aspudden, Mälarhöjden, Vinterviken och vidare längs strandremsan söderut. Cyklocrossmässigt trapp-springande och ett allroundtest av Bos nya Spiuk som visade sig vara toppen på alla underlag. Allmountain-trackcykel.
Infoga valfria kommentarer om årets vinter och vår. Hur som helst så är skogarna riktigt torra redan. Vi gav oss på att köra Sörmlandsleden, etapperna 5-6; Rudan-Lida. Det var närapå dammtorrt långa bitar och riktigt roligt.
Det var en del nya motocrosspår på stigarna och etapp 6 verkar mest användas av crossåkare faktiskt. Vi såg både fyrhjulingsgäng och motocrossgäng komma cruisandes under dagen, passerade ett hundinferno, en utbränd Audi och en dumpad chevapickup i fjorton färger på en villatomt så allt vi saknade var väl lite hagelgevär.
Vi hade hört av vänner som varit hos Freeride Spain tidigare att vi MÅSTE köra Granada-turen. Så, sista dagen på resan såg vi till att det blev så. Och vi håller nog med om att man måste köra den om man är där. Det var en mastodontiskt fin tur i ett Grand Canyon-liknande landskap.
Vi började inte helt oväntat med en klättring. Sierra Nevada täckt i snö och glaciär framför oss, Granada täckt i dis bakom oss. Det kändes väldigt långt upp och väldigt långt ner. Roligast på vägen upp hade nog hunden Oscar, som sprang i cirklar runt oss och undrade varför vi var så långsamma.
Efter en första inkörningsdag i Lanjaron-trakten var vi redo för en tredagarsutflykt i de Andalusiska bergen. Från Spaniens högst belägna by Treveléz, ner till havet vid gurkmeckat Castell de Ferro, upp och ner igen. Genom byar och längs med berg. Freeride Spain-Simon guidade mig, Ville, Stalle, Magnus och vår nye vän Matt från UK.
(Läs mer…)
Det var dags att fly vintervardagen för en stund. Packa ner cykeln i en låda. Lyckas checka in den och nervöst övervaka att den packas in ordentligt i planet. Drömma sig bort medan man närmar sig varma, torra och bergiga trakter.
Älgjakten pågår för fullt men efter mycket funderande plockade vi fram våra värsta clowndräkter ur garderoberna och gav oss ut på Sörmlandsleden igen. Det är helt enkelt för fint just nu för att inte vara ute i skogen. Men att synas och höras kändes ovanligt viktigt. Sällan har tjutande bromsar och prickig lilablå tröja känts så okej som just idag.
En ganska vanlig Sörmlandsledstur helt enkelt, fast med vackra höstfärger, flatljus och dis i luften. Det har inte blivit mycket Sörmlandsled i år, men idag kom jag och Bo iväg på en utflykt. Lite nya stigstumpar blev det också. Kul att variera, förra sommaren blev det några omgångar Södertälje-Mölnbo. Nu körde vi istället Haninge-Flemingsberg och det var fint hela vägen.
Eftersom vi bara var två gick det ganska fort, även om ohyggligt regnhala rötter och stenar gjorde sitt bästa för att dra ner tempot och välta omkull oss. En torr dag behöver man nog haka på någon etapp till för att man ska vara lite trött när man kommer fram men idag kändes det ganska lagom, särskilt som vi båda kört singlespeed-SM dagen innan.
Ytterligare ett projekt som det pratats om i åratal bland cykelvännerna är det här med roadtrip. Några kompisar, några cyklar, lite annan bråte, en lagom luddig plan, några kartor, några namn och nummer här och där i landet. Cykla nya stigar, träffa nya och gamla bekanta. Så blev det faktiskt av i år! Vi kom snabbt fram till att vi ville åka mot Göteborg och gärna lite västkust i allmänhet.
Sedan dök saker som ”Oslo”, ”Skåne” och ”Gotland” upp på listan. Efter viss jämkning fick vi ihop en plan. Mot Göteborg, stopp på väg dit i Linköping och Omberg. Några dagar i Göteborg, sedan hem via Trollhättan och kanske Jönköping.
Att cykla i Åre brukar vara ungefär samma sak varje år; man kör Tusenmetern och Hällarna, downhillspåret, Solstigen och Stjärnvägen. Gnäller lite över att man inte får åka kabin. Lär sig alla rötter och stenar i DH-banan utantill och kör fortare varje dag tills man kraschar dag fyra och blir rädd och långsam igen. Visst är det roligt men vid det här laget känner många av oss som varit där i flera år igen hälften av stenarna och rötterna på berget alldeles för väl.
Det behövs något nytt och för oss närmare trettio än femton är det inte dödsföraktande grushopp eller fritt fall från fyra meter höga träboxar på Fjällängen som är svaret. I några år har vi istället gaggat om att det minsann finns andra stigar i trakten som är värda att köra. Sanningens minut var kommen.
Inbjudan från fixed-gear-fantomen och äventyrsråddaren deluxe Bo var oemotståndlig:
”Kamrater,
På tisdag den 1 augusti drar vi ut på landsvägen för att se oss omkring. Huvudsaklig färdväg blir runt det där grodhavet mälaren. Vi blir borta från fru och barn två nätter och tre dagar. Vi sover vid bra väder under en gran, i en hölada eller vid sämre väder på vandrarhem. Mat handlar vi längs vägen. Resan startar med pendeltåget söderut, sen får vi se.”
Så så fort SL tillät oss, alltså klockan 9, tog vi pendeln söderut, så långt en standardbiljett räcker. I Järna klev vi av och började rulla inte helt obekanta gator västerut. Järna centrum är nämligen ett givet stopp på en Sörmlandsledscykling. Men de här dagarna skulle det inte bli någon mountainbike eller Sörmlandsled utan bara slät fin asfalt och fixed-gear-racers. Hade vi tänkt alltså.
Eftersom natten nu är så kort den någonsin blir, ville vi göra något av det på cykel. Sova i vindskydd i skogen och börja cykla i soluppgången halv fyra kanske?
Sena, vid solnedgången, trampade Ville och jag till slut iväg till Nackaskogen kvällen före midsommar. Det var för mörkt för vi att utan vettiga lampor skulle kunna ta oss till vindskyddet bortåt Solsidan vi annars funderat på att sova i så det formades en ny plan. I mörkret uppe på gula leden, en bit nedför sluttningen, letade vi upp en lite skyddad klipphäll där vi helt sonika lade oss ner på backen med jackorna över oss. Bar himmel och väldigt äkta.
Det är något så rogivande med havet. Jag tror att det är genetiskt. Kanske är det känslan av att ha nått fram till vägs ände som är så behaglig. “Nu är du framme. Här är målet. Här finns bekvämt liv och kanske andra människor att slå sig ihop med“.
Så en av vinterns drömmar var att släpa med cyklarna till Skåne för att uppleva ett annat ljus och en annan natur, men göra det från styre och pedaler. Listan på platser att besöka var förstås lång, men så visade det sig att Björres familj skaffat sig ståndsmässigt boende på Bjärehalvön och planerna började förfinas. Valborgshelgen rymde två hela cykeldagar så till sist blev det en dag runt Kullaberg och en dag runt Bjärehalvön. Två turer på ett par mil till skogs och på den sistnämnda ytterligare någon mil transportcykling. Trots kort sträcka räckte respektive tur ganska bra för en dag med många stopp, släpningar upp för backar och hänförelse inför den dramatiska havsmiljön.
I Skåne finns det hav och där växer det bra. Inte i havet alltså, utan i Skåne.
På Österlen bor det bara konstnärer och allt är fint.
För att vi inte ska glömma bort hur det har varit, hur det kan vara och hur vi vill att det ska vara igen kommer här en liten flashback från sommaren 2004. Några trevliga killar och tjejer från Sverige och Storbritannien gästade Phil och Lucy på Bike Verbier för att bara må bra och cykla, cykla, cykla.
Det var cykling av episka proportioner och varje dag var bättre än dagen innan, vilken även den var den bästa jag varit med om i hela mitt liv och så bara fortsatte det hela veckan.
Såhär fint hade vi det:
23 queries. 0.511 seconds.
Powered by Wordpress
theme by evil.bert