:: erik - gamla vanliga Hellas ::

Fredag morgon var det dags för en något mer episk utflykt. Rikard hade anlänt med nattåget och vi lånade oss en bil och drog iväg till Storulvån. Om gårdagen var överdådig och magisk så var det ändå ingenting mot känslan av att köra på den smala men nylagda vägen upp till Storulvåns fjällstation. Den kolsvarta asfalten ringlade sig fram mellan fjällen och vartän man såg var där brandröda vidder i 30 graders lutning.

Jag fick en känsla av att vi måste stanna bilen NU och dra ut och åka innan det försvinner. Som att sitta i bilen på väg mot liften när det kommit årets största pudersnödump och liften öppnade för en kvart sen.

(Läs mer…)

Ibland känner man att man är mitt i något man länge har velat göra. Det kan vara en intensiv lyckokänsla. Kanske kan man inte stoppa leendet som går från öra till öra, kanske ryser man så kläderna reser sig från kroppen. Kanske vill man nysa av lycka. Det är en lyxig känsla.

(Läs mer…)

Den lilla Björkhags-Bagarmossen-remsan ser verkligen inte mycket ut för världen på kartan. Men det är ju otroligt vad det finns stigar där. Fint är det också. Passade även på att inspektera Area 51. Eller om man ska kalla det Area 52.

(Läs mer…)

Inga tävlingar, every-ride-is-a-race eller ironman-bravader. Inga internetkrig på cykelforum.
Bara the good old black: gryningsljus, skogen, mountainbike.
Sådär som det började. Det som fick oss att börja gilla det här en gång i tiden.

(Läs mer…)