Good ol’ black (hüzün)

Bloggat i Cykel   (6/09, 2009)   

Inga tävlingar, every-ride-is-a-race eller ironman-bravader. Inga internetkrig på cykelforum.
Bara the good old black: gryningsljus, skogen, mountainbike.
Sådär som det började. Det som fick oss att börja gilla det här en gång i tiden.

Jag hade tänkt möta gryningen på toppen av Hammarbybacken med kaffetermos och frukost och sedan hålla mig på höjder väster om vatten, för att få så fin morgonsol som möjligt. Men när klockan ringde 6.15 var det mulet, så jag kunde kosta på mig en frukost hemma.

 
Från mitt lilla berg såg jag staden vakna och finlandsfärjan dra till havs.

  
Sicklasjön låg spegelblank och skogen murrigt grön. Dit ner ville jag genast.

  
Bromsarna luktade alpcykling när jag fegat mig ner till kolonilotterna.
Tobbes nya lilla ersättare för den söndergrusade “Biff Med Lök” (a.k.a. “17B”?) var en bra fortsättning ner till vattnet.
Nere vid Sickla Strand riggades det morgonrocksfrukost på balkongen. Gott liv.


Nästa andaktsplats, vid Dammtorpssjön.
Här fick jag också vara ensam med naturen.

FrÃ¥n Sicklasjön tog jag mig vidare via Champs Elysées och ner pÃ¥ “Fantastiska Fyran” längs Dammtorpssjön, en sällan körd stig numera. Jag kände att i enlighet med dagens det-var-bättre-förr-filosofi sÃ¥ skulle det vara bra att köra gamla goa stigar frÃ¥n post-Frost-tidens första dagar.

  
På toppen av fyran togs det pauser förr. Så där fick jag second breakfast med mozzarellamacka och kaka.

Efter Fyran grusvägslänkade jag över till Sörmlandsleden och White Trash längs ännu en höjd väster om vatten, för att sedan köra John Bauer baklänges. Kör man den baklänges så slipper man köra fel och missa slutet. Istället missar man kanske början, vilket nu istället alltså blivit slutet. För början, alltså egentligen slutet, är ju lätt att hitta. Medan det är slutet, alltså det som nu blev början, som är det finaste.

 
I kanalen mellan sjöarna var ett morgonpiggt filmcrew ute och producerade vad som liknade Bröderna Dahl 2. Sedan såg jag att en institution är borta; uteliggar-tipin är riven. Kvar finns bara rester av stans prydligaste bummar-boende.

  
Gamla kompisar från förr: Den välta gamla tallen och Tobbes drop.
Många är de som brakat ut i blåbärsriset efter den lilla plankan.
Allt är kvar, som sig bör, och droppet har åldrats värdigt.

  
  
John Bauer heter inte så för inte. En murrig stig med mycket bumlingar och knotiga tallar.

Jag fortsatte på lite småstigar som inte heller körts på år och dar (Rambofällan där Ville höll på att spetsa Lina), varvade Kolarängen och drog hemåt via Ulvsjöslingan och Fem Svåra. Att köra Ulvsjöslingan baklänges var som att köra en helt ny stig. Roligt. Fem Svåra är alltid lika kul och den lyckas alltid hetsa fram några sista kolhydrater ur mina lår hur trött jag än tror att jag är.

 
Hösten är här.

5 Responses to “Good ol’ black (hüzün)”

  1. Johan A Says:

    Såg ju helt galet bra ut. Själv fixade man med lägenheten men den ska vara klar i morgon och sen drar det ut till skogs.

  2. Johan A Says:

    Btw, om du känner för lite sällis någon tidig morgon är det bara att hojta till. Man är ju van att gå upp i ottan.

  3. Tobbe Arnesson Says:

    Ser fantastiskt ut, själv är jag bara teoretisk Internetcyklist numer. :(

  4. Johan Dewe Says:

    Redan höst? Helt galet. :-)

  5. Peter E Says:

    ja hör av dig nästa gång du drar ut tidigt

Leave a Reply

23 queries. 0.094 seconds.
Powered by Wordpress
theme by evil.bert