Höst-Åre levererar 1: Ullådalen

Bloggat i Cykel, Utflykter   (28/09, 2009)   

Ibland känner man att man är mitt i något man länge har velat göra. Det kan vara en intensiv lyckokänsla. Kanske kan man inte stoppa leendet som går från öra till öra, kanske ryser man så kläderna reser sig från kroppen. Kanske vill man nysa av lycka. Det är en lyxig känsla.

En långhelg i sen september kom vi äntligen iväg på liftfri cykling i Åre. Varje dag var bland det finaste jag upplevt i naturen, och varje dag var finare än dagen innan.

 

Redan när jag klev av nattåget vid 8.39 torsdag morgon så insåg jag att det här kommer att bli riktigt riktigt bra. Jag såg dimman på Hummeln, jag såg färgerna, jag kände lukten, jag kände Åre igen. Nu reste sig håren i nacken.

 

Efter att ha mött upp Danne och Björn för att hämta cykeln de skjutsat upp åt mig, och intagit en frukostbuffé på bageriet, checkade jag in hos mina förtjusande värdar Patrik och Linda. Sen var det bara att börja trampa. Jag visste att jag skulle köra en tur ensam idag och ville slippa bil-råddande. En allmountainklättring på 22-klingan stod på schemat.

 
 

När jag kom upp till krönet och kunde se ut över Rödkullen och Ullådalen så insåg jag att en riklig belöning fanns här på fjället, och det stod mitt namn överallt på den.

 

Fastän det mestadels lutade uppåt genom Rödkullenområdet och förbi Bustamon och fastän jag klafsade friskt i blöt fjällmo med mina SPD-skor så var det uppenbart att belöningen redan hade börjat delas ut.

 

Så småningom började det gå att cykla, ibland rentav lite nedförs. De knotiga fjällbjörkarna hade knappt några andra färger än brandgult och de nyregnade stammarna var strikt svartvita.

 
 

Jag fortsatte bortåt mot Ullådalen och fjällkänslan hade nu nästan helt trängt ut skidanläggningskänslan.

 

När jag rullade ut ur snåren av fjällbjörksknot i gulrött så bara öppnade det sig. Och där var det. Alla regnbågens varma färger, och mitt i hela tårtan står Skutan med vänner nypudrade i klarvit snö.

Jag höll på att svimma.

   

Jag visste knappt hur jag skulle hantera det överdåd som låg framför mina fötter. Skulle jag ge mig upp till snön? 500 höjdmeters vandring i SPD-skor med 14,5 kilo AM-cykel? Jag tog en sväng över vidderna bort till Tväråvalvsliftens dalstation och kontemplerade.

  

Men sedan rullade jag en förståndigare väg med färre höjdmeter, över kullarna, längs tjärnarna och bort mot Olympia. Med många omvägar på väg dit.

 

Väl vid Olympia insåg jag att det var dags att hälsa på en gammal vän, trots mina tuffa löften om strikt vuxencykling. Bräcke. Downhillbana i höstigt motocrosskick.

 

Det var ju uppenbart att det var över mellan mig och downhill. Vi hade helt enkelt växt ifrån varandra.

 

Men rotpassagen på Solstigen är fortfarande så rolig att det var tur att jag bara körde den en gång. Jag tog stigen vidare från Fjällgården, släpade och pustade och gav mig in på onämnbar terräng.

 

 

Efter släpande och klafsande belönades jag med utsikt i de flesta väderstreck och sedan ett högklassigt medursvarv som alla känner till men som förstås ingen kör.

Så var jag värd en middag och en ännu bättre dag imorgon. Fastän jag inte trodde att det här kunde toppas så blev det ändå så.

 

4 Responses to “Höst-Ã…re levererar 1: UllÃ¥dalen”

  1. Tobbe Arnesson Says:

    Jösses! Ja, det där är ett helt annat Åre än det jag åker dit för. :-O

  2. Johan A Says:

    Hösten kan ju verkligen vara underbar ibland.

  3. patrik j Says:

    Fasen va bra du är på att skriva och fota Erik. Linda och jag sitter och myser till din fina blogg. Linda blir lite tårögd säger hon :-) Jag skyller på saltet i chipsen.

  4. Johan Dewe Says:

    Ähh, jag måste dit nån gång.

Leave a Reply

23 queries. 0.093 seconds.
Powered by Wordpress
theme by evil.bert